Saxat ur Svenskärs Allehamna nr: 4   Margot Wikner berättade Karin Nordberg skrev

Wikners i Svenskär

Start ] Uppåt ] LUSKUNG OCH SYNSK ] SYRENBERSÅ OCH FLAGGSPEL ] NUBBEVISOR OCH PSALMSÅNG ] MER TJÄRA ÄN EKA ] GÖMDE BIBELN I TÄCKET ] ÄVENTYRLIGA BÅTFÄRDER ] FISKARPOJKARNAS LÄRARINNA ]

 

 

 

Lillebo har blivit Storebo

Om luskungen, herrskapet och historierna

När jag förr tittade ut från vår glasveranda för att se en flik av havet mot söder snuddade min blick Wikners tak och orienterade sig vidare ut mot vågorna och ibland en finlandsfärja i fjärran. När jag nu gör samma sak blir det tvärstopp vid ett ståtligt svart tak och en rödkindad husvägg. Den lilla vindpinade stugan som tidigare liksom växte upp ur jorden nedanför stenmalen är borta. På stadiga plintar står där nu en pampig sommarvilla med duschrum och modernt kök. Baljan på verandan har ersatts av diskmaskin inne i köket. Lillebo har blivit storebo och inte bara vuxit på höjden och bredden själv, utan också fått sällskap av en hel klan av hus. Lekstugan, Härbret, Bertilbo, Baracken och Konfucenbo på andra sidan vägen ingår numera i det wiknerska imperiet.

Wikners husbygge på söder är bara ett av många i Svenskär. Vart man än vänder blicken växer det upp och ut - stugor, uthus och sjöbodar. Det är som om årtiondets babyboom har sin motsvarighet i husexpansionen. Och någon stans ska ju ocks ål kommande generationer få rum ... hjärterum och stjärterum. Där det en gång bara behövdes en sängplats för 'gubben Söderlind' ska nu inte bara Margot rymmas, utan också sönerna Roland, Bertil och Anders och svärdöttrar och barnbarn, och strax barnbarnsbarn. Inte räckte Lillebo!

 

NÄR MATERIEN FICK LIV

 

Det finns tillfällen då man upplever starkare än annars att materien har liv. Ett är när ett hus rivs. Då vitaliseras plötsligt minnen och episoder. Människor och händelser förknippade med huset liksom återföds. När Wikners skulle bygga nytt och gamla Lillebo föll i spillror, gjorde sig historien påmind. Mellan de murkna stockarna hittades Söderlinds gamla lappade kalsonger och Augustas rosentapeter. För varje handgrepp vaknade ett minne och det hus som föll till marken blev synligt på ett nytt och överraskande sätt.

Ett porträtt kan göras på många sätt. Helfrid ger oss varje år glimtar ur husens släkthistoria. Namn och årtal väcker nyfikenhet. Vilka var de, vad gjorde de, hur såg deras liv ut. För det mesta får vi aldrig veta, personerna är begravda för gott, med sina livsberättelser och allt. Andra har lyckats klamra sig kvar i berättelserna, i mytologin, i skrönorna. Så är fallet med den historia som till synes gick upp i rök när Wikners rev Lillebo för några somrar sedan. Ur rivningsdammet tog en huskrönika form, lika spännande som vilken såpopera som helst. Särskilt som berättaren var Margot.

Trots att Margot inte är biologiskt nedstigen från svärmor, Augusta "Duttan" Wikner, har de berättargåvan gemensam. Jag är tillräckligt gammal för att minnas både mina och andras rungande skratt, efter att ha hört någon av tant Augustas skrönor. Tyvärr gör de sig inte sa* bara i tryck, men vi gör ett försök. En av paradhistorierna utspelar sig i skolan i Häggdånger, där Augusta var lärarinna. Margot berättar:

Skolans dass hade många fjölar (hål med lock), så det var ju social samvaro på dasset. De hade en byfåne, en utvecklingsstörd, men de kallades ju för byfåne på den tiden, som gick och tömde tunnorna och kapade topparna och sådär... och så en vacker dag så kom det en ny lärarinna upp till Häggdånger och hon måste ju också gå på dass en dag. Och när hon sitter där i godan ro så far locket upp ur fjölen bredvid och upp sticker ett huvud och säger:

"Ja' si vi ha fått en ny'en lärarinn. Ja'jett tvungen få hälse!"

Det kan man kalla dasshumor! Det ska bli mer av Augustas historia och historier, men först ska vi presentera henne och maken Bernhard Wikner.

En rolig detalj är att Bernhards pappa var byggmästare och hade

slupen Elis", som for efter Ångermanälven. Bernhard var biografägare i Härnösand, där han tillsammans med sin bror, John, startade två biografer, Metropol och Elida. Det fanns bara de två biograferna och affärerna var lysande. Det var på 1910- och 20-talet, stumfilmens glansdagar. Farmor berättade att de till en rysk storfilm hade en balalaikaorkester från Ryssland. Då var det stora middagar med rysk kaviar och champagne och den här orkestern som spelade på natten och det var ju rena rama frosseriet."

Sen kom ljudfilmen (Margot minns teaterbåten med Al Johnson som sjöng Old man river!!). Farfar tog upp biljetter och kallades för "Tysta, barn!", för det skrek han på matinéerna. När TV kom fick farfar "(skrämsel)hicka och sålde alltihopa". Men när de hade biograferna kunde de vara i Svenskär hela somrarna, eftersom det var bioupphåll.

Bernhard var lite av en filosof och hade många kluriga tankar, en ramsa som han sa någon regnig mörk augustikväll när grodorna kväkte var:

'Om du möter en groda på livets stig, ryck den i svansen och tänk på mig'. Så farfarn hoppar fortfarande omkring i Svenskär har vi sett!

 

webmaster:rowi

Uppdaterad  2008-09-16

 

 

 ÄVENTYRLIGA BÅTFÄRDER ] FISKARPOJKARNAS LÄRARINNA ]

 

 

Saxat ur Svenskärs Allehamna nr: 4   Margot Wikner berättade Karin Nordberg skrev

Lillebo har blivit Storebo

Om luskungen, herrskapet och historierna

När jag förr tittade ut från vår glasveranda för att se en flik av havet mot söder snuddade min blick Wikners tak och orienterade sig vidare ut mot vågorna och ibland en finlandsfärja i fjärran. När jag nu gör samma sak blir det tvärstopp vid ett ståtligt svart tak och en rödkindad husvägg. Den lilla vindpinade stugan som tidigare liksom växte upp ur jorden nedanför stenmalen är borta. På stadiga plintar står där nu en pampig sommarvilla med duschrum och modernt kök. Baljan på verandan har ersatts av diskmaskin inne i köket. Lillebo har blivit storebo och inte bara vuxit på höjden och bredden själv, utan också fått sällskap av en hel klan av hus. Lekstugan, Härbret, Bertilbo, Baracken och Konfucenbo på andra sidan vägen ingår numera i det wiknerska imperiet.

Wikners husbygge på söder är bara ett av många i Svenskär. Vart man än vänder blicken växer det upp och ut - stugor, uthus och sjöbodar. Det är som om årtiondets babyboom har sin motsvarighet i husexpansionen. Och någon stans ska ju ocks ål kommande generationer få rum ... hjärterum och stjärterum. Där det en gång bara behövdes en sängplats för 'gubben Söderlind' ska nu inte bara Margot rymmas, utan också sönerna Roland, Bertil och Anders och svärdöttrar och barnbarn, och strax barnbarnsbarn. Inte räckte Lillebo!

 

NÄR MATERIEN FICK LIV

 

Det finns tillfällen då man upplever starkare än annars att materien har liv. Ett är när ett hus rivs. Då vitaliseras plötsligt minnen och episoder. Människor och händelser förknippade med huset liksom återföds. När Wikners skulle bygga nytt och gamla Lillebo föll i spillror, gjorde sig historien påmind. Mellan de murkna stockarna hittades Söderlinds gamla lappade kalsonger och Augustas rosentapeter. För varje handgrepp vaknade ett minne och det hus som föll till marken blev synligt på ett nytt och överraskande sätt.

Ett porträtt kan göras på många sätt. Helfrid ger oss varje år glimtar ur husens släkthistoria. Namn och årtal väcker nyfikenhet. Vilka var de, vad gjorde de, hur såg deras liv ut. För det mesta får vi aldrig veta, personerna är begravda för gott, med sina livsberättelser och allt. Andra har lyckats klamra sig kvar i berättelserna, i mytologin, i skrönorna. Så är fallet med den historia som till synes gick upp i rök när Wikners rev Lillebo för några somrar sedan. Ur rivningsdammet tog en huskrönika form, lika spännande som vilken såpopera som helst. Särskilt som berättaren var Margot.

Trots att Margot inte är biologiskt nedstigen från svärmor, Augusta "Duttan" Wikner, har de berättargåvan gemensam. Jag är tillräckligt gammal för att minnas både mina och andras rungande skratt, efter att ha hört någon av tant Augustas skrönor. Tyvärr gör de sig inte sa* bara i tryck, men vi gör ett försök. En av paradhistorierna utspelar sig i skolan i Häggdånger, där Augusta var lärarinna. Margot berättar:

Skolans dass hade många fjölar (hål med lock), så det var ju social samvaro på dasset. De hade en byfåne, en utvecklingsstörd, men de kallades ju för byfåne på den tiden, som gick och tömde tunnorna och kapade topparna och sådär... och så en vacker dag så kom det en ny lärarinna upp till Häggdånger och hon måste ju också gå på dass en dag. Och när hon sitter där i godan ro så far locket upp ur fjölen bredvid och upp sticker ett huvud och säger:

"Ja' si vi ha fått en ny'en lärarinn. Ja'jett tvungen få hälse!"

Det kan man kalla dasshumor! Det ska bli mer av Augustas historia och historier, men först ska vi presentera henne och maken Bernhard Wikner.

En rolig detalj är att Bernhards pappa var byggmästare och hade

slupen Elis", som for efter Ångermanälven. Bernhard var biografägare i Härnösand, där han tillsammans med sin bror, John, startade två biografer, Metropol och Elida. Det fanns bara de två biograferna och affärerna var lysande. Det var på 1910- och 20-talet, stumfilmens glansdagar. Farmor berättade att de till en rysk storfilm hade en balalaikaorkester från Ryssland. Då var det stora middagar med rysk kaviar och champagne och den här orkestern som spelade på natten och det var ju rena rama frosseriet."

Sen kom ljudfilmen (Margot minns teaterbåten med Al Johnson som sjöng Old man river!!). Farfar tog upp biljetter och kallades för "Tysta, barn!", för det skrek han på matinéerna. När TV kom fick farfar "(skrämsel)hicka och sålde alltihopa". Men när de hade biograferna kunde de vara i Svenskär hela somrarna, eftersom det var bioupphåll.

Bernhard var lite av en filosof och hade många kluriga tankar, en ramsa som han sa någon regnig mörk augustikväll när grodorna kväkte var:

'Om du möter en groda på livets stig, ryck den i svansen och tänk på mig'. Så farfarn hoppar fortfarande omkring i Svenskär har vi sett!

 

webmaster:rowi

Uppdaterad  2008-09-16